mibfilosoferar

Lars H Gustafsson har skrivit i Pedagogiska magasinet. Jag tycker det är en jättebra tidning och det han skriver är också bra förstås. I samma tidning i pappersform så recenserade han även en bok som jag har läst "Vad händer med Kalle" av Fredrik Hjelm, men nu hittar jag inte det i den PM som finns här på internet. Antingen är jag blind eller så är det inte med i den helt enkelt. Här finns PM och på en av sidorna alla fall en artikel av Lars H G.

http://www.pedagogiskamagasinet.net/



Läs gärna och skriv någon pedagogisk eller tankevärd kommentar eller nånting intressant som ni tycker och tänker...

Fysiskt mående: Ont i halsen

Psykiskt mående: Upp och ner och hit och dit. Tårar och skratt i blandad kompott.

Tjabolina: Har klippt sig i veckan, jättefint blev det. Tycker att neuropatin bara blir sämre och sämre. Benen viker sig under henne när hon går och hon kan knappt ta sig nerför våran trappa här hemma utan att hålla i mig. Hon är hemma här nu och är bara ständigt osams med Mr Johnsson, det är skitjobbigt. Hon funderar över att hon kanske måste se till att vara hemma oftare så han inte glömmer bort hur saker ska vara!!! Alltså hur hennes regler är omkring saker och ting... ja vet inte om ni fatta riktigt men jag har försökt diskutera detta med henne och sagt att hon är ju vuxen och har flyttat hemifrån och att det här är vårat hus nu liksom... hm kändes inte så snällt, men ibland måste man vara rak och tydlig fast det är så jäkla svårt... Inget utbrott i alla fall. Däremot har hon haft massa utbrott på daglig verksamhet senaste tiden... Det är tungt. Och idag ringde en personal från boendet och pratade om att hon så ofta säger att hon vill dö. Ja, vad ska jag svara: "Det har hon velat sen hon föddes, det är jag som tvingar henne att stanna kvar i detta helvetesliv", nej det sa jag inte. Jag tycker det var bra att han ringde så jag ska vara lite uppmärksam på det.

Tjabo: Han har varit och klippt sig idag. Med mig guidande i telefonen fixade han det själv :-) Jag beställde tid åt honom och han tog sig dit själv. Han har annars egentligen nån slags fobi för detta att klippa sig, dels väntrummet men också att bli klippt när andra ser på. Den här frisersalongen går dock bra även om det är lite dyrare, men det får det väl vara då. Han är nöjd och jättefin. Har länge funderat på att köpa en liten bärbar dator att skriva på under lektionerna istället för att hålla reda på en massa papper,men som det verkar så har han bestämt sig för att det får gå som det gör ett tag till... Lite diskussioner angående BUP och utredningar har vi haft och vi får se vart det leder. Själv är jag lite osäker också, speciellt när det gäller om det krånglar till sig med körkort för honom sen ...

Mr Johnsson: Vem är det? Jaha, är det han som sitter här framför datorn ibland och som lagar mat ibland... jaså det är han det... Kanske inte helt sant men nästan.

Jobbet: Trivs på jobbet och med jobbarkompisarna. Speciellt en del manliga... ;-) Hur ska jag nånsin kunna jobba på nåt annat ställe? Fast jag förstår de som tar sig därifrån också förstås. Just nu trivs jag alla fall.

Vänner: Ja det finns ju en del och nu hoppas jag kunna åka några mil i början av december och träffa några av dom... Men det är en Tjabolinahelg. Jag har pratat med henne och hon var inte superglad, men nu vet hon alla fall ... Vi får väl se. Blir det krig så stannar jag hemma.... tyvärr.

Intressen: ?

Litteratur: Ja jag läser fortfarande i OCD-boken. Gjorde en paus mitt i den och nu har jag kommit igång igen. För övrigt lyssnar jag på en ljudbok i bilen som heter Livstid av Lisa Marklund. Den är bra, spännande, vill inte parkera och stänga av...

Filmer: Hm kommer inte på nåt just nu.

Jobbiga Knäppheter: Min nagelfobi är just nu jättejobbig. Det kliar under naglarna. Måste ut och klippa dom direkt efter detta inlägg. Jag har superkorta naglar och ändå är dom för långa.

Släkten: Syrrans grabb ligger inlagd på sjukhus för svininfluensa och lunginflammation, hans pappa är också dålig. Mr Johnssons syrras dotter fyller år i morrn och jag slarvade bort grattiskortet som jag hade skrivit.... får ringa istället. Jag är verkligen orolig för syrrans pojk, kraken hoppas han blir bättre snart.

Våra djur: Katten Prinsessan Svartnos har mask... det är så äckligt! I hate it. Annars mår dom bra. Spökkatten är trind igen, hon äter väl upp sig inför vintern kanske. Kaninen Gudinnan är busig och glad och hoppar hinder och vill upp till Tjabolina i sängen. Det går väl an om hon inte kissar ner sig där.... Det gör tyvärr Tjabolina ibland istället...
 
Seriositeter: Kommer inte på nåt just nu, men skulle vilja skriva nåt pedagogiskt om barn kanske....

Aktivitet på gång: Kanske en liten biltur med Tjabolina imorrn till ett fik och en affär som säljer drakar och älvor m.m. Skulle önska att jag kan säga: beroende på hur vi mår, men tyvärr spelar det mindre roll i denna familj. Mår jag skit pga halsont så bryr man sig inte om det inte.... Sen kan ju Neuropatin spöka och det kan bli en gnällfärd, men det är nog bra om den genomförs så det blir gjort....

Foto´: Att sakna solen!



Ha det bra!

Till förra inlägget har Mia skrivit en kommentar om barnombudsmannens blogg, kolla gärna det.

Vill också säga hej till PZ om du fortfarande tittar in för jag förstod ju att du har gjort det alla fall.

Inser också att jag hade gett denna bloggadress till en M som jag träffade idag, undrar om du är här... Jag hade glömt att jag hade gett dig denna adress, eller nej inte glömt men jag tänkte inte på det när vi pratade förut, så kanske du syftade lite på vad jag skrivit om hur jag mår och hur det är med Tjabolina, men det fattade ju inte jag... är väl lite korkad kanske... ursäkta. Fortsättning följer muntligt som sagt annan dag när inga telefoner ringer plötsligt mitt i allt kanske...

Just nu idag känns saker rätt så okej förutom att jag har tänkt lite extra på svininfluensan kanske... Igår eller förrgår hörde jag på radion att en kvinna dött i Norrköping av det, började fundera på hur det skulle bli om man blev dålig och om man dog ifrån allting osv. Knäppa tankar som kommer ibland. Klart att dom klarar sig utan mig men ändå... eller ja hur ska det gå med Tjabolina då om jag inte finns, vem är hennes skyddsnät? Mr Johnsson förstås men dom kan ju bli så otroligt osams ibland och han fattar ju liksom inte hennes funktionshinder jämt direkt...
Jag har ringt runt och åkt runt och kollat på en lång kö men vände för jag orkade inte stå i den kön helt enkelt (och hade inte riktigt tid just då heller). Tänkte NEJ jag skiter i det här!!! Det här är vansinnigt!
Sen såg jag på facebook en bekant till mig vars son var jättedålig i svininfluensan och så har min systers son och man blivit sjuka i det... OCH MIN TJABO SOM VÄGRAR hur ska det gå??? Alltså vägrar att ta sprutan.

Ja det var lite allt möjligt babbel.

För övrigt vill jag påminna om att denna blogg är en soptunna



Och nu har jag slängt en massa skräp däri så nu stänger vi locket


http://www.soptunna.se/garbage_can2.jpg

Ja det är lite svårt att få igen men wtf! Nu kommer snart sopbilen

http://images.animanga.nu/fanart/1948/sopbil.jpg

Och så åker sopgubben iväg med dom. Hej då!

http://www.ktrab.se/bilder/sopbil.jpg

Eller förresten; kolla in dom här visst skulle man ha en sån läcker?

http://www.inreda.com/nyhetsbrev/images/82-soptunna.jpg

Ibland händer det att man möter människor som inte förknippar beteenden med att det kan ha med funktionsnedsättningen (t.ex. Autism, Asperger, Tourette eller kanske OCD osv) att göra. Som säger saker som lat, odräglig osv. Eller som pratar om föräldrar som inte ställer krav på sina barn. Jag tycker fortfarande att det sådant känns så jobbigt även när det inte har med mitt eget barn att göra utan kanske någon annans i deras bekantskapskrets eller så. Men det gör liksom ont i mig också.

För längesedan fanns det en riktigt trotsig punkare i mig. En som vågade säga ifrån, bita ifrån och säga syrliga kommentarer i lägen då jag blev förbannad helt enkelt. Jag gjorde som jag ville och gick mina egna vägar. Ibland var de inte så smarta, men jag stod för vad jag tyckte i alla lägen.

Åren gick och punkaren blev mer eller mindre tvungen att gå ut i krig mot omvärlden när Tjabolina föddes och växte upp. Det kändes som om jag stred med alla tillgängliga vapen mot allt och alla. Jag kanske körde över någon då och då som en slags bulldozer för att hon skulle få vad hon behövde. Jag upplevde det som att alla var emot oss, som att ständigt strida i motvind. Förklara förklara förklara och samtidigt bita ifrån på ett sätt så myndigheter och överhuvuden på alla plan skulle förstå. Det blev något slags kall för mig att ständigt gå ut i krig. Jag tror jag blev bitter och hård och svår. Jag vet att jag inte var så enkel att umgås med och inte så enkel att jobba med heller.

Så kom en paus i mitt krig på något sätt. Jag vet inte riktigt varför, men någonstans på vägen började jag förstå att allt inte var ett krig. Att alla inte bara var emot mig utan en del faktiskt bara sa det dom sa utifrån att de inte förstod bättre. Det var jag som hade fått något som de inte hade fått; den stora gåvan att lära känna Tjabolina från djupet. Att få förståelse för ett annat sätt att tänka. Hos mig födde detta också förstås en förståelse och respekt för människors annorlundaheter. Det var väl det jag så småningom lyckades förstå att alla inte naturligt hade fått den gåvan och då var/är det förstås inte det lättaste att förstå sådant alldeles gratis för dem.

Jag sitter här nu och filosoferar över den där pausen ... när och varför den kom... Var det för Neuropatin? Eller för att jag helt enkelt blev "slut" av allt krigande, att orken falnade? Nej jag tror att det var i mötet med en särskild människa. En kvinna som jag först krigade så mot och som inte förstod och som krigade tillbaka, men som också tyckte att jag blev så fruktansvärt jobbig att hon blev tvungen att få hjälp med det av en annan kvinna. Det här blir lite omvägar för att jag inte vill röja riktigt.... men så småningom .... efter en lång seg krigande kamp mellan oss två då vi sårade varandra med spydiga ord, så kom vi till en punkt då hon faktiskt (trots lång och gedigen erfarenhet i jobbet) insåg att hon hade lärt sig massor i kontakten med Tjabolina och mig. Det var inte så att hon blev besegrad, men att hon tillslut förstod att det var ju egentligen inte så att vi skulle kriga. Det var ju egentligen så att hon kunde öppna sina sinnen och lära sig av oss; av mig och Tjabolina. Det hela slutade till och med att hon faktiskt kallade mig för expert på Tjabolinas autism.

Någonstans där när vi möttes på riktigt hon och jag och jag insåg att HON också faktiskt var en människa som jag, så tog mitt krig en paus.

Idag när jag möter människor som inte förstår och då jag känner den där krigskänslan i mig så hoppar jag nästan på stolen av frustration - det har jag alltid gjort och det är inte säkert att det syns men det känns inuti mig - men jag väljer mina ord. Det är så jäääääävla ansträngande och svårt. För jag för innerst inne fortfarande ett krig mot mänsklighetens oförstående på nåt sätt. Och det måste jag ju eftersom det har gjort så jääääääävla ont i alla år med allt de säger. Men jag måste gå balansgång och det är skitsvårt.

Efteråt, nu när det hände sist, tyckte jag själv att jag gjorde det så bra trots allt. Det blev bra. Och jag skulle så gärna ha velat haft en värmande hand på axeln eller en kram eller bara ett " Det där gjorde du ju bra Mib". Men det är ju ingen som fattar hur jäääääävla ansträngande det är. Inte nån. Istället sitter jag där och studsar på stolen av frustration, jag sväljer all min förtret på nåt sätt, alla sår måste sys ihop med osynlig tråd.

De som säger de där orden är människor som du och jag. Och ändå har jag sån jäääävla lust att bara slå näven i bordet och skrika åt dom, men jag vet att det inte hjälper. Så jag använder alla mina fina ord och förklarar.

Lugn och fin. Inte brusa upp. Ett litet uppmundrande, en liten kram, nånting från en liten osynlig ängel på min axel som sitter där och dinglar med benen. Och jag tänker att jag gör det här för barnas skull. För Tjabo och Tjabolina. Och den tanken gör mig förstås stark. Jag måste tänka så, jag måste.

Om jag ändå hade en kram. En liten. Det behövs inte mer än så. Den finns inte.

har ett i huvudet, men klockan blev lite för mycket idag... som alla andra dagar och nu är det nog dags för sängen ändå.

Här lite bilder från när Mr Johnsson och jag var ute och "lekte" med en ficklampa...
Ja sån humor har vi.



Nattinatti!

http://www.youtube.com/watch?v=6V7WP9seX1E&NR=1

Den här låten spelades på radion när jag åkte hem och då tänkte jag på dig av olika anledningar...
Har ingen aning om vad du gillar den här men ... ja lyssna på titeln ;-)


http://www.youtube.com/watch?v=R2Eyao-2KWo

satt jag och tittade på igår. Hade lånat med mig hem från jobbet. Den gav mig inte så mycket. Eller rättare sagt ingenting. Men kanske nån annan som råkar ha sina vägar förbi min blogg kan ha intresse av den, så varsågoda här kommer en länk.

http://www.sokcentrum.se/

Hoppas det blev rätt länk nu....

kollar....

Nehe lite krångligare än jag trodde. Gå in på publikationer och klicka sen på GAKK så kommer du rätt.

Kan det vara nåt?

http://www.pedagogisktperspektiv.se/ppforelasningar/100216_falun.pdf


(Fasiken, nu sitter jag här igen fast jag egentligen skulle stryka.... Jag blir totaltokig på mig själv snart, men nu går jag och stryker. Har väldigt mycket som egentligen ligger ibland stryktvätten och är ivägen för att det är för smått. Alltså för att jag blivit så fet. Funderar på om det finns nån UFF eller liknande i vårat lilla samhälle som man kan slänga sånt i.... Har ingen lust att gå in på nåt slags loppis och krångla utan det vore så bra att knyta ihop några kassar och stoppa i en sån där konteiner ni vet. Har ingen lust att åka nån omväg heller till nån annan ort för då spyr ju bilen ut en massa onödiga avgaser och detta var ju väldigt intressant för er som nu fick denna länk om föreläsningen i Falun. Det har inte ett jäkla dugg med varann att göra! Åh Mib, hur är du funtad? Go away! Seså! Stick! Alltså Mib ska sticka, ni behöver ju inte göra det! Kram från knäppgöken!)

Hej på er som är nya här!
Man kan klicka på huset så står där lite om mig och min familj. Sen kan man gå ner i kategorier och klicka på "familjelivet och annat".

Men allt står ju inte där heller och det är kanske skrivet lite krångligt eftersom det är inlägg som kan följa på sånt som hör till en annan kategori så jag tar en liten uppdatering här ändå nu.

Jo, Jag kallar mig Mib här men heter egentligen något annat. Jag är gift med Mr Johnsson sen en himla massa år tillbaka. Vi har två barn. Tjabolina är 20 år och har Autism (tämligen högfungerande) men hon har även en Neuropatisjukdom som hon troligen fick i femtonårsåldern. Det var i alla fall då det började. Hon har mycket smärta och värk och periodvis är det rullstol som gäller.

Tjabo är 16 år och var överaktiv som liten för att sedan bli mer eller mindre underaktiv när han blev äldre. Han har en del svårigheter som alldeles säkert passar in i ADHD-kriterierna, trots sin underaktivitet. Han har en hel del tics som mera handlar om att få utlopp för H:et i ADHD'n än att vara Tourettes syndrom för det stämmer inte in alls för övrigt. Jag kan inte heller påstå att han skulle ha ADD eftersom han trots allt ändå har en viss överaktivitet... Jaja, nog om det. Han är inte utredd. Vi har kontakt med BUP, men han vägrar att följa med dit. Och egentligen har vi inte så stora problem omkring honom. Eller... det beror på hur man ser det förstås...

Sen har han lite autistiska drag kanske eller autismliknande tillstånd, så en Atypisk Autism kanske skulle kunna tillkomma. Svårt att säga som mor förstås.

Vi har under årens lopp även haft ett "extrabarn" hos oss kan man säga. Jag har i presentationen döpt honom till Tjenixen (och han har Aspergers syndrom), men skriver inte så mycket om honom här. Han är ju inte vårat barn, han har bara bott här periodvis i sitt liv.

Mitt liv har kantats av möten med människor som har funktionsnedsättningar av olika slag genom mina jobb. Just nu jobbar jag som specialpedagog och möter mestadels ungdomar och vuxna i mitt nuvarande jobb. Jag har även arbetat som dagbarnvårdare när mina barn var små, därefter särskollärare samt förskollärare. Har vickat som lärare och fritidspedagog och gått massor av utbildningar och kurser och föreläsningar under årens lopp. Jag är helt nördigt intresserad när det gäller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, läser allt jag kommer åt och suger åt mig all kunskap som går att få och älskar faktiskt att umgås med människor som har funktionsnedsättningar av detta slag just för att dom/ni är så härliga människor. Inte för att jag i alla lägen ser det som tillkortakommanden utan för att jag i många lägen ser det som raka motsatsen nämligen helt underbara sätt att vara.

Mitt hem är ett hus på landet som jag älskar högt. Vi har en enormt vacker utsikt. Här har varit ett totalkaotiskt hem bortimellanåt under årens lopp. Men även med mycket positivt kaos. Mr Johnsson har en humor som är väldigt livsbejakande för barnen måste jag säga. Samtidigt blir det liksom ibland för mycket.... hm, då är inte kaoset positivt kan jag säga!

Vi har två katter och en kanin fast den sistnämnda bor nu hos Tjabolina som flyttade hemifrån för ca ett år sen. Hon har personalhjälp till städning och handling samt vid behov till annat också. Just nu har hon ett större behov än hon haft förut pga att smärtan för tillfället är värre.

Förutom mina intressen av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så är jag intresserad av natur och miljö, lite samhällsfrågor och pedagogik när det gäller "vanliga" barn också. Jag är ju förskollärare också i grund och botten och tycker väldigt mycket om barn så det intresserar mig än även om här nu saknas barn i huset och att jag inte jobbar med det heller. Så jag saknar barn.... men ska absolut inte ha några fler. Barnbarn hoppas jag än på trots allt... Vill åtminstone få bli farmor! :-( Så det så!

Sen Tjabolina flyttade härifrån så har jag försökt hitta ett nytt liv med nya intressen osv, men tyvärr så hamnar jag alldeles för mycket framför datorn istället och så jobbar jag mer..... ööööhhh, suck! Inte så smart egentligen. Men man är inte alltid så smart trots allt.

Sorg är ett speciellt kapitel i mitt liv.... Mr Johnsson drabbades av cancer för en himla massa år sen och jag har svårt att helt vila i att han är friskförklarad. Men mest handlar nog min nuvarande sorg om Tjabolinas värk. Det är fruktansvärt att ha ett barn med kronisk värk.

Jag har dessutom en storasyster som numera är nykter alkoholist (törs man skriva så tro...?). Livet att vara lillasyster till henne har inte varit så enkelt heller alla gånger. Jag älskar henne, men för närvarande har vi inte mycket kontakt för jag orkar inte riktigt även om jag skulle vilja.

Min pappa har troligtvis Aspergers syndrom....

Strategier i livet.... ja det är ju mitt jobb att hjälpa andra med det. Just nu handlar mitt liv mest om att hitta mig själv utan att vara beroende av Tjabolina hela tiden. Ja det låter knäppt men så är det faktiskt.

Tack för era råd. Kanske någon annan som är här inne och läser kan bli hjälpt av dem. Jag behöver nog mest medmänsklighet just nu. Men kram och tack ändå.

En blytung himmel utanför mitt fönster. Nakna gråa träd som sträcker sina grenar hit och dit, spretande och böljande i vinden. Vågorna på sjön. Vattendropparna på fönstren. Det är faktiskt fint även om solen lyser med sin frånvaro. Det är sånt väder som jag behöver just nu. Fuktiga tunga löv i gräset som nästan har blivit mossa på alldeles för många ställen på vår tomt. Jag ska gå ut sen. Promenad i ensamheten. Känna vinden i ansiktet, känna livet.

Jag har tänkt under natten. Och vaknade först i morse. Fick äta min frukost ifred och sen när Mr Johnsson kom upp ur sin säng så har vi hållit sams....

Vi käka nötter och drack några öl i går kväll. Såg på en gammal Wallanderfilm som vi missat och haft inspelat på hårddisken på TV:n. Jag somnade ifrån den förstås.... så jag har egentligen ingen aning om vad den handlade om... fast när Mr Johnsson frågade om jag sov så svarade jag naturligtvis nej. Som om han inte skulle fatta ändå. Gud vad koko man är ibland. Han vet ju mycket väl att jag sov och ändå måste jag ljuga. :-) Jaja sånt är livet och sån är man väl bara...

Vet inte om psykolog är rätt grej för mig. Får fundera mera på det. Men jag tror jag måste hitta lite strategier i tillvaron för att känna att jag har kontroll över att må bättre. Dra ner på datatiden här hemma. Komma hem tidigare från jobbet och verkligen göra det som behövs här hemma; disk och tvätt osv istället för att låta tiden sluka mig och komma isäng jättesent. För att må bra måste jag i säng tidigare. Alltså på vardagarna. Helgerna måste jag stänga av datorn på dagen tror jag för att kunna funka. Ska ladda in ny bättre musik i MP3'n sen så kanske jag har bättre "go" i mig själv när jag städar och grejar. Inte fastna så mycket i tänkande på nåt sätt.

Mmmm och så måste jag hitta lite intressemöjligheter. Jag vet att jag har försökt i ett helt år utan att lyckas. Men jag måste ta en simmardag. Måste göra nåt för min egen skull. Måste, måste.... samtidigt är det de där måste som är så jobbiga. Jag vill göra saker för att jag vill. Inte för att jag måste. Vill jag simma? Måste jag veta vad jag vill? Usch nu blev det ännu jobbigare.

Regnet väntar på mig. Jag tror inte nån psykolog kan få bort min sorg över Tjabolinas värk. Bloggen är bra. Vänner som ni som läser och kommenterar är bättre tror jag egentligen. Hon pratade om KBT igår att det kanske skulle passa mig. Lära mig tänka på nya sätt liksom. Ja kanske det. Men jag tror att jag är rätt bra på sånt själv egentligen. Hitta strategier i mitt liv. Slänga alla vanor i väggen och hitta nya. Tänka i nya banor. Risken att gå hos en psykolog är att det blir en självuppfyllande grej liksom. Varför ska jag gå dit och prata? För att det är skönt att älta sig i sitt eget liv? Vet e fan... Vet ju dessutom att det måste finnas nåt slags mål för att avsluta det hela sen; hitta en egen väg sen liksom. Äsch det tar nog bara en massa onödig tid för mig att gå dit. Tid som jag kan använda till att låta bli att tänka istället. Tid att göra saker och träffa människor som jag vill träffa istället.

Ja sista ordet är inte sagt om det. Och nu väntar jag telefonsamtal från Tjabolina. Vill veta hur det gick med hennes nya TV igår om den funkade på kvällen eller ej, för när jag skulle prova den igår så var det glapp i en sladd. Så jävla typiskt!!! Grrr. Sen har hon fått låna en rullator och jag är lite nervig över om hon klarar att hantera den så det vill jag också veta hur det gick igår....

Tjabo snodde duschen när jag skulle ha den, så nu är den ledig för mig.

Kram på er alla goa vänner!

Det är inte så bra med mig just nu. Eller vad sjutton... hur ska jag skriva... jag är inte sjuk eller så. Men stressad eller rättare sagt slut. Trött. Så där bängtrött så bilen nästan kör omkring med mig istället för tvärtom. Fast jag ser och jag följer med och jag hör och jag hör mig själv prata. Förnuftigt. Säger rätt saker. Och ändå...

Har varit hos Tjabolinas psykolog på anhörigsamtal. Och hörde mig själv säga, förklara hur det är just nu. Med mig. Vi pratade om att jag kanske behövde någon slags terapisamtal istället. Jag har så mycket tankar om Tjabolinas neuropati, så jag hade funderingar på om jag kanske skulle gå hos någon neurologpsykolog typ, men jag är samtidigt rädd för psykologer. Hon skrattade förstås.

Och det gör ju jag med. Det låter ju heldumt. Jag som känner flera psykologer jätteväl... skulle jag vara rädd?Jo jag är rädd för flumflum och jag är rädd för att någon skulle rota för mycket i allt det som är nertryckt undangömd och bortstoppat. Allt det som jag absolut inte vill ta fram.

Jag är förnuftig. Stark. Ganska ogenomtränglig på nåt sätt. Eller nej, det är jag väl inte. (Skrattar åt mina egna uttryck). Verklighetsförankrad är jag.

Slut på samtalet för denna gång för nu kom Mr Johnsson och jag är tillbaka i verkligheten.

Glöm vad jag skrivit. Djupa tankar stannar sällan kvar i mig.... Nu är jag uppe i ytan igen.
Fredagkväll... film på TV? Nåt gott att äta? Dricka? Hm skulle kunna skriva några ord om det men det gör jag inte!

Svälja nånting som bränner och är starkt så alla dumma tankar försvinner....
(Maria 1, hoppas jag kan skriva så här utan att ....)

Sen kommer morgondagen och jag tänker (förhoppningsvis och troligtvis) att detta var väl ett djävla löjligt inlägg...

Kram på er. Jag sjunker ibland. Men jag tar mig upp också. Är rädd för den dag jag inte gör det. Den får aldrig nånsin komma.

som jag egentligen menade var snarare

Ross W Greene
http://www.cura.se/index.aspx?pageID=255


Bo Hejlskov
http://www.hejlskov.se/



Nåkkve Balldin
http://utbildningscenter.autism.se/sida2/lankar/uppdragsutb/forelasningar/nakkve.html




Kenth Hedevåg
http://utbildningscenter.autism.se/sida2/lankar/uppdragsutb/forelasningar/hedevag.html

Ingen som reagerade på vilka dessa fyra män kunde vara måntro??? Trodde ju ni skulle bli lite nyfikna....

Finns ju några i närheten (samt längre bort än närheten) förstås som ..... mmm.... skulle kunna va nåt....

Nej jag skojade bara.

läsa gamla inlägg och kommentera i massor.

Själv har jag just nu ca 4 män i mitt huvud....