mibfilosoferar

Ja det är jag... I två dagars tid har jag gått omkring efter detta telefonsamtal med psykiatern och låtsats att bekymren liksom inte är mina. Jag har levt vidare och i en värld där Tjabolinas neuropati inte finns. I en värld där bara jag och alla praktiska saker finns, ni vet sånt där som bilåkande, mat, arbetsuppgifter osv.
Jag orkar inte riktigt falla just nu. Orkar inte ta in på det känslomässiga planet just nu. Det kommer väl så småningom och kanske som ett bombanfall, men just nu går jag bara omkring och lever. Ni vet så där skrattar och skojar och gör det jag ska och lever och ja... det känns rätt så bra. Fast jag känner inte efter. Till och med så att jag nästan inte har några känslor på nåt sätt... Svårt att förklara.



Haha, det här var ju inga strutsar.... Trodde åtminstone att jag hade ett foto på en kalkon istället för en struts, men jag hittar inte det heller... Har pratat med min mamma och letat bild samtidigt det var inte så lätt, jag lät nog väldigt disträ i telefonen...

Jaja så kan det gå...

... vad är viktigt att säga till psykiatern...

Även om hon ställer frågor så är det ju ändå viktigt att jag säger rätt saker på nåt sätt...




Idag har Tjabolina daglig verksamhet hemma hos sig. Ett schema har gjorts tillsammans med faddern och det verkade ju rätt okej, så jag hoppas på en okej dag för henne, fast det här är ju inget liv i längden... Men ändå, vore skönt att det var lugnt ett tag alla fall.

Tjabo åkte till farmor i går kväll. Och ska ha prov nu i veckan, och vad tror ni låg kvar i vardagsrummet i morse? Jo hans anteckningar förstås... Sen skulle han lämna in en film idag som han har gjort. De andra har förstås gjort sina filmer i grupparbeten men inte han... så klart... inte förvånande ett dugg... Men troor ni att filmen är klar? Nej, han har massor kvar att göra; redigering, musik och ja en massa grejs... Och han är förstås sist med att lämna in den...
Blocket som låg kvar på vardagsrumsbordet med hans anteckningar, var egentligen Mr Johnssons block som Tjabo lagt beslag på... Början av Mr Johnssons och min gemensamma bilfärd idag gick därför åt till en massa mutter från Mr Johnsson om hur Tjabo kunde ta hans block och börja anteckna i och använda i skolan osv. Till råga på allt backade jag rätt in i en stenhård snövall med lillbilen så en massa tjat om det också... Men jag kollade och som tur var tror jag inte den är skadad. Vore jul liksom inte så kul när jag nyss haft den inne på verkstad om den gick sönder igen...

Herregud! I hate samåkning!!! När jag äntligen slipper undan att köra runt på Tjabos kompis så ska jag köra runt på Mr Johnsson istället på morgontid och hans humör är verkligen inte kul på morgonen. Då var ju tamejfan kompisen trevligare....

Muttermutter, nervositetnervositet....

Jaja, det blir väl en bra dag det här också kanske så småningom...

Hoppas ni andra får en bra dag i alla fall.

 

Nu har ett nytt nummer av tidningen Specialpedagogik kommit i min brevlåda. I ledarinlägget kan man läsa att chefredaktören lämnar över till någon ny och därmed tackar han för sig. Det gör han genom att skriva om att han är besviken på att regeringen inte kommit längre i sitt inkluderingstänk utan här och var startar särskilda undervisningsgrupper.

När man sen börjar bläddra i tidningen så handlar detta temanummer om träningsskoleklasser. Jättebra artiklar om fingertoppskänsla och de små händelserna som egentligen är jättestora för de här barnen på tidig utvecklingsnivå, om kommunikation som för den oinsatta nästan inte ens märks men som av mycket lyhörda pedagoger ses som viktiga. Jag är helt övertygad om att för att dessa lyhörda pedagoger ska ha möjlighet att jobba så bra som de gör så är just dessa specialklasser viktiga. Lugn och ro, pedagoger som är välutbildade i just specialpedagogik för annorlunda barn är viktigt. Sen behöver även dessa barn givetvis stimulans.

Vad jag inte riktigt förstår är varför det är helt okej med särskilda undervisningsgrupper för de här barnen, men om det är barn med normal intelligens fast stora koncentrationssvårigheter och perceptionssvårigheter då är det inte okej alls att individanpassa utan då ska de integreras på övriga elevers villkor.

Det jag säger är inte att det är bra med segregering helt och hållet heller. Men min vision om inkludering är inte samma sak som integrering på normalas villkor utan inkludering är för mig möjligheter att de elever man har också utgör grunden till vilket arbetssätt man väljer, vilken miljö som är lämplig och hur man kan anpassa till just de barn man har i gruppen. En sån grupp kan aldrig nånsin vara så stor att en del barn blir lidande av just storleken på gruppen, för redan då har det blivit fel.

Med dagens ekonomi i samhället verkar det vara näst intill omöjligt att komma dit. För det innebär ju fler pedagoger som är just välutbildade i specialpedagogik och faktiskt i de funktionsnedsättningar som finns och de behov som finns.

Ja man kan förstås tycka olika här, fast jag står på mig och tycker vad jag tycker om detta. Här kan ni läsa tidningen specialpedagogik:

http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/default_s.aspx?gKey=2n72cfmn&gInitPage=1


Nu till något helt annat:
INKLUDERING I SAMHÄLLET
Vad tycker du det innebär? Alltså när det gäller vuxna med funktionsnedsättningar.

Jag tycker inte att det innebär att man samlar ihop nästan alla vuxna med utvecklingsstörning i en kommun och placerar de lite utanför centrum i ett hus där de ska ha både verkstad och affär på en mindre yta än förut.

Grrrrrrr!

Äsch det var dåligt skrivet. Jag ska förklara. Så här är det. Tjabolina med sin autism har ju väldigt svårt med ljudintryck och det är faktiskt så att många med grav utvecklingsstörning låter väldigt mycket. Förut har det i hennes hemstad funnits flera ganska små hus här och där som har haft daglig verksamhet. Ett av ställena har varit en liten jättetrevlig affär mitt i centrum som allmänheten har kommit in och handlat i. Nu har kommunen fått fnatt och dragit ihop alla dessa små enheter till en stor och placerat det en liten bit utanför centrum. Eller stor var väl att ta i för utrymmena är mindre än förut och plötsligt ska alla dessa med olika grader av utvecklingsstörning samsas på ett och samma ställe. Och allmänheten kommer inte alls att lika naturligt SE deras affär som förut, utan för att hitta till den måste man ju veta om den så att säga. Inga impuls-hoppin kommer det att bli för de vanliga människor som är ute och shoppar på stan liksom.

Jag känner att jag är så vansinnigt ARG. Vi anhöriga har inte haft möjlighet att säga nånting; inga möten, inga frågor, ingenting utan bara brev i brevlådan om att nu kommer det att bli så här och sen information i tidningen. Tjabolina har ingen plats längre i det vanliga samhället. Hon kommer att få sitta i sin lägenhet och uggla bort, för hon kommer inte att klara av att vara i den här dagliga verksamheten. Och jag som tycker att just daglig verksamhet enligt LSS borde anpassas till just de personer det gäller. Och Tjabolina är en av dem det gäller. Och hon har autism med STORA perceptionssvårigheter främst när det gäller ljud.

Dags att ta upp diskussionen med hennes God Man och gå ut i krig kanske...

Det här är ett steg tillbaka. Det här är INTE inkludering i samhället!

Vad tycker du?

http://www.youtube.com/watch?v=7vxYaEAyTd4&feature=related


eller den här passar bättre med hur jag känner mig kanske:


http://www.youtube.com/watch?v=6-VY75Fzu9c&feature=related

för det förra inläggets slut. Det var fånigt skrivet. Måste få in lite positivare tankar i huvet, just nu är det rätt neg.
Kommentera lite på det seriösa inlägget som jag skrev istället så känns det nog lite seriösare i mitt huve också kanske...
Kram på er!

Nu har jag ääääääntligen lyckats återföra alla mina favoritbloggar till Mina favoriter här på internet. Tjohooo! Det tog sin tid, men nu har jag er alla igen.

Apråpå det så kan ni väl kolla länkarna i högerkolumnen här på bloggen också åt mig; är det nån som vill att jag lägger till nån länk/ tar bort nåt osv, så säg till! Det finns så himla mycket intressanta bloggar att frossa i!!!

Tjabolina har nyss ringt och jag försökte peppa henne lite så inte humöret skulle vara så himla nere i depp. På måndag ringer hennes nya psykiater till mig och vill ha en utförlig anamnes från mig. Har funderat mycket på det. Vet inte vad jag ska säga riktigt, vad som är viktigt. Hon får väl ställa frågor i och för sig så hon får svar på det hon vill veta, men svårt tycker jag det är alla fall.

Mailet jag skrev till Tjabos mentor vidarebefordrade hon till rektorn, så nu blir det nog en EVK så småningom.

Ja gu vilket ointressant inlägg det här blev. Vad är det egentligen som är intressant med min blogg.... Läser ju massa bloggar som verkligen är intressanta men jag skriver ju bara en massa dravvel... (*muttrar över mig själv* *ångest* *jag är sämst i världen på allt*).

Äh, kanske är på bättre humör i morrn. Måste försöka vända mitt tankesystem på nåt sätt. Tänka i nya banor. Men jag vet inte hur det ska gå till riktigt...

Kram på er som orkar vara här överhuvudtaget på den här skitbloggen :-(

kommer här. Väldigt bra och intressanta.

Först en film om Handi vid ADHD:

http://svt.se/2.22620/1.1697638/handdator_hjalper_vid_adhd?lid=senasteNytt_275214&lpos=rubrik_1697638


och så nåt helt annat:

Skolan och Aspergers syndrom av Marita Falkmer kan man hitta på skolverket:


http://www.skolverket.se/sb/d/150/url/0068007400740070003a002f002f0077007700770034002e0073006b006f006c007600650072006b00650074002e00730065003a0038003000380030002f00770074007000750062002f00770073002f0073006b006f006c0062006f006b002f0077007000750062006500780074002f0074007200790063006b00730061006b002f0052006500730075006c0074005300650074003f007500700070003d003000260077003d004e00410054004900560045002500320038002500320037007400690074006c0065002b00700068002b0077006f007200640073002b0025003200370025003200370053006b006f006c0061006e002a002b006f00630068002a002b004100730070006500720067006500720073002a002b00730079006e00640072006f006d002a0025003200370025003200370025003200370025003200390026006f0072006400650072003d006e00610074006900760065002500320038002500320037006400610074006500770065006200250032004600440065007300630065006e0064002500320037002500320039/target/ResultSet%3Fupp%3D0%26w%3DNATIVE%2528%2527title%2Bph%2Bwords%2B%2527%2527Skolan*%2Boch*%2BAspergers*%2Bsyndrom*%2527%2527%2527%2529%26order%3Dnative%2528%2527dateweb%252FDescend%2527%2529

Hm... få se nu om dessa länkar verkligen funkar...

Tänker på det där hjälpmedlet Handi, är det nån av er som är här och läser som har erfarenhet av det? Berätta!

Tjabo hämtad... lite grinig sittandes vid sin dator eftersom han hellre velat hoppa av till några kompisar... och det kanske vi hade kunnat fixat om han inte kommit på det så impulsivt i sista minuten liksom och inte ordnat med dom ordentligt om det var ok heller. Asch, han fick ett sms här nyss att deras internet inte funkade så dom hade ändå inte så kul de där kompisarna. Tänk att internet ska vara tecken på om man har kul eller inte....????

Tjabolina sms:ade mig också förut. Det blir inget med kompisen i morgon. Typiskt! Fan, fan, fan! Hade vi vetat det i god tid hade hon säkert kunnat komma hem hit istället.

Jag ska försöka låta bli att åka dit i morgon. Någon annan måste lösa hennes fritidsproblem nu då. Jag kan inte hålla på och åka hem till henne varenda lördag som hon inte kommer hit. Jag måste få annat gjort också. Älskade unge, men jag måste ha ett eget liv också på nåt sätt!!!

Åh nu gnager det dåliga samvetet!

Mr Johnsson vill att vi ser film nu, så det är bäst att sluta. Vem är jag och vad vill jag i mitt liv egentligen? Bara göra som alla andra säger eller vaddå?

Det retar lite i halsen, har hosta, måste gå och dricka nåt. Vad har vi en fredagskväll? Saft och björnbärsdryck... duger väl bra :-)

Katterna är alla fall nöjda. Tjabo är ju hemma igen. Och så har vi käkat pizza på restaurang, är så mätt så det står mig upp i halsen nästan.

Go kväll på er!

Körde ett gäng mil på väg till ett mål jag hade för dagen. Då ringer människan och pratar om bilar som inte startar, så vi bestämmer att vi skjuter upp det hela. Men jag parkerar därute i ödemarken på en liten skogsväg och vi pratar vidare. Ett jättebra samtal om strategier och annat. Fryser lite om fötterna efter ett tag. Jag tror jag satt där i nästan en timme(nej det kanske var att ta i...vet inte) och pratade i telefonen.

Sen åkte jag till närmaste dator istället. Några mil i onödan hade det blitt, men ändå inte så många som det var tänkt ju så det var väl ändå okej. När jag kommer fram så är där folktomt nästan. Alla andra är på ett möte som jag också egentligen skulle ha varit på om jag inte hade bestämt att jag skulle prioritera det förstnämnda istället.

Jag tar lagen i egna händer och stannar där jag är alla fall. Lugnt och fridfullt förutom några städerskor som håller på att bona golvet så man får hoppa över stora vattenpölar. Jag stänger in mig och får jättemycket gjort på datorn och med telefonens hjälp. Utanför kontorsdörren tjattrar städerskorna om en propp som har gått på toaletten och att dom inte hittar proppskåpet. Dom får hålls, jag är inte kissnödig. Till slut hittar dom proppskåpet och allt löser sig igen.

Väldligt effektiv eftermiddag hade jag fast omvägen ut i skogen känns nog ändå lite onödig i min ekonomiska själ.
Apråpå ekonomi så är det jobbigt just nu. Undrar vad det ska bli för väder idag... Törs man ta lillbilen tro? Äh, jag får samla ihop pengar i vår på nåt sätt och åka vidare med jeppen tror jag. Jag är ett fån. Men varför har jag en jeep om den ska stå still här hemma när vädret är skit?

Ikväll ska någon av oss hämta hem Tjabo. Tjabolina ska vara kvar hemma hos sig. Hon ska träffa en väninna i morgon. Väninna.... haha, låter lite gammaldags va´? En kompis kanske det heter. Hoppas det går bra. Tänk att man ska vara nervig när ens barn har vänner, visst är det konstigt? Så har det alltid varit sen Tjabolina var liten. Det är så bra med kompisar och ändå vet man aldrig hur det kommer att gå med hennes enperspektivtänkande!

Dags för en ny dag. BYE BYE!

               Kämpa!
Längta!

Vart tog ni vägen?

Tog mig till jobbet. Stora frågan är om vi tar oss härifrån framemot kvällen. Vi har samåkt idag; jag och Mr Johnsson.

Kanske hinner berätta lite om sjukhusbesöket vi gjorde igår.
Jag måste bara säga att jag blir alldeles salig över Stöd vid möten-blanketterna! Toppen! Jag har alltså fyllt i en sådan när det gäller hälso och sjukvårdsbesök och sedan har jag kopierat över till ett annat dokument och gjort om det i punktform så alla tomma rutor inte är med och så har jag skrivit om en del saker så det passar Tjabolina bättre.

Detta hade jag alltså mailat in i december och allt gick väldigt lugnt och bra tillväga måste jag säga. Vet ju inte om det beror på pappret eller bara tur, men ändå! Läkaren vi träffade var en ung tjej som inte tog i hand och sedan inte heller hade en massa kallprat om väder och vind utan lugnt och konkret lotsade Tjabolina genom det hela, talade om vad hon skulle göra osv. Jättebra.

Tjabolina fick elektroder fastsatta på olika ställen på kroppen som sedan mätte olika saker och visade kurvor och sånt i datorn. En del stimuli som hon inte var beredd på ingick; t.ex. att läkaren plötsligt klappade händerna eller plötsligt tog i Tjabolina och så vet jag inte om hon egentligen fick någon elstöt fast ingen sa något om det. Sedan mättes alltså reaktioner och reflexer bland blodkärl och hjärta, lungor & tarmar(?).

Det hela kan ju låta hur enkelt och lugnt som helst och det är det nog om man inte har autism... Alltså ni som känner till det; tänk tanken med olika stimuli som man INTE är beredd på och så det här att få dessa kladdiga grejer på sig(elektroderna), samt för Tjabolina var det ansträngande att sitta i denna annorlunda stol med upphissade ben och fötter samt att ta av sig allt hon hade på fötterna osv.

Jag berömde henne förstås efteråt och så frågade jag om hon tyckte att jag hade varit duktig också. Tänkte jag kunde ha fått nåt uppmuntrande ord, men det tyckte hon inte... för jag hade kommit emot henne med min väska och så hade jag råkat peta på hennes fötter och så klantade jag mig när vi skulle parkera för jag glömde att lägga i pengar i parkeringsautomaten så hon fick sitta i rullstolen ute och vänta på mig medan jag sprang tillbaka och fixade med det... Jaja, man kan väl inte vara bra på allt ;-) Jag tyckte att jag var duktig ändå som hjälpte henne med så mycket annat, men så tänker inte hon utan mest på det som inte funkade... Typiskt!

Idag känner jag mig så slut så jag knappt törs slappna av. Även beroende på vädret som är totalkaos! Lite nervis för kvällens föreläsning också förstås, men allra mest för att åka hemåt i kvällningen i det här skitvädret. Mr Johnsson har lovat köra och jag vet inte vad jag tycker om det.... positivt eller negativt.... det är min bil.... kör han den ok? Eller för fort? I hate nerförsbackar...

Jag vet inte vad som tagit åt mig när det gäller bilåkandet. Jag måste verkligen komma över detta. Ångest!

Nu har Mr Johnsson och jag fixat så man kan titta på bilderna innan man laddar in dom här! Jippie! Ibland är han bra att ha!

I januari var det så här lite snö. Nu är det nog dubbelt så mycket. Och det räcker! Hallå stopp nu det räcker!